Det går att besegra den religiösa fundamentalismen i förorten

Hashim Salad Elmi tar upp avgörande frågor omkring integrationen av somalier i sin debattartikel på Aftonbladet 6 oktober (”Extremister styr livet för somalier i Sverige”). Artikeln kan säkerligen även beskriva situationen för andra grupper. Det som är synnerligen bra med artikeln är att den informativt beskriver hur situationen ser ut i vissa av landets förortsområden. Jag känner igen beskrivningarna av Järva och kan själv konstatera att även om fundamentalisternas inflytande över människor på Järva fortfarande generellt sett är lågt så är det högre nu än vad det var för åtta-tio år sedan.

Arbetet med att integrera somalier i det svenska samhället måste beskrivas som vad det är; ett misslyckande. Det finns idag ca 45 000 somalisvenskar i landet och kurvorna när det gäller skolresultat eller deltagande på arbetsmarknaden för dessa är katastrofala. Utrikes födda har det generellt svårt på den svenska arbetsmarknaden, men det finns ingen enskilt etnisk grupp som har så svårt att över huvud taget komma in som just den somaliska.

Bristande utbildning och arbetslöshet leder till utanförskap. Så har det varit i alla tider. Men vi lever i ett så komplext samhälle idag att det att ta sig ur utanförskapet utan utbildning i det närmaste blir omöjligt. I dagens Sverige kommer man inte in på arbetsmarknaden utan utbildning. Och kommer man aldrig ”in” så förblir man ”ute” hela livet.

Så ser livet ut för alldeles för många med somalisk bakgrund i dagens Sverige.

Utanförskapet blir då ett permanent tillstånd där individen till slut medvetet vänder sig bort från det som uppfattas som majoritetssamhällets institutioner. I stället vänder de sig mot det bekanta och uppstår det problem är det ofta till de religiösa företrädarna man vänder sig. De lyssnar – och de åtgärdar problemen. Uppstår det konflikter är det inte till polisen man går till (om det ens finns en polis att gå till) – man går i stället till en imam eller klanledare som ser till att konflikten löses.

I områden som Tensta, Rinkeby, Husby, Biskopsgården och Vivalla i Örebro är det inte längre en risk för att parallella samhällen växer fram – de parallella samhällsstrukturerna är redan en realitet. De parallella strukturerna har kunnat växa sig starka därför att för många boende i områdena upplever att både myndighets-Sverige och rättsstaten har retirerat och kapitulerat. Det maktvakuum som uppstått har i stället fyllts av religiösa fundamentalister eller kriminella gäng.

I dag finns det 63 områden som Polisen själva beskriver som områden där kriminella har ett avgörande negativt inflytande på samhällsutvecklingen. Känslan av otrygghet i dessa delar av samhället växer, samtidigt som främst de myndigheter som ska skydda människor och utreda brott i dessa områden har svårt att klara av sina uppgifter. Om rättsväsendet uppfattas vara på reträtt uppstår flera risker. Människor förlorar sin tro på att staten kan erbjuda dem ett fullgott skydd och parallella rättsskipningssystem uppstår. Den starkes rätt i ordets sämsta bemärkelse tar över och kriminella förstärker sin makt över människor. Om även andra myndigheter försvinner från de här områdena får vi till slut en situation där imamen har högre status än läraren, där läkarmottagningarna kan erbjuda oskuldstester av unga flickor, där kvinnor inte får vara ute efter vissa tider på dygnet och där lokala källarmoskèer fungerar som utbildningsplatser i religiös fundamentalism.

Det är ingen slump att det från Järvafältet mellan sommaren 2014 och våren 2015 har rest 14 somaliska ungdomar och unga män för att ansluta sig till IS. Det är i stället en logisk konsekvens av en samhällsutveckling som pågått under lång tid. Det är på Järva de grupper av unga frustrerade män finns som ser det som statushöjande att gå in i ett kriminellt gäng eller ansluta sig till al-Shabab eller Islamiska Staten framför att skaffa sig en utbildning eller ta sig ett arbete.

Jag ska inte dra de långsiktiga lösningarna här. Vi vet att det handlar om att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, förbättra utbildningen för barn och unga vuxna med annan bakgrund än svensk och bygga upp förtroendet för statens institutioner så att det blir till de man vänder sig när man har problem.

I det mer kortsiktiga perspektivet vill jag peka på följande som jag menar i alla fall kan hejda utvecklingen:

För det första bör det göras en långtgående kartläggning av de organisationer och församlingar som får bidrag från Stockholms stad. Organisationer eller församlingar som direkt eller indirekt upplåter en plattform åt religiösa fundamentalister genom att låta de tala under, medverka i eller styra organisationernas och församlingarnas aktiviteter måste bli av med sina bidrag omedelbart.

Alla etniska organisationer och religiösa församlingar i de här områdena borde dessutom – som ett krav för att kunna ta emot bidrag från det offentliga – upprätta en handlingsplan för hur de kan medverka till att deras medlemmar integreras i det svenska samhället, hur de kan bidra till jämställdhet och öka kvinnors status.

För det andra måste Polisen utöka sin närvaro. Fler synliga, lokalt förankrade och närvarande uniformerade poliser leder möjligen till spänningar initialt, men ser man framåt är de en förutsättning för att återupprätta respekten och förtroendet för rättsstaten och dess institutioner. Kriminella måste punktmarkeras och lagföras. Nolltolerans måste finnas mot hatbrott, narkotikabrott och alla former för våldsbrott. Lika viktigt som att polisen utreder misstankar om hedersbrott eller hets mot homosexuella eller kvinnor när den som hetsar är en religiös företrädare, lika viktigt är det att polisen utreder alla misstankar om narkotikabrott eller våldsbrott.

För det tredje måste det ställas större krav på individen. Det är inte rimligt att man år efter år ska kunna försörjas av det offentliga utan att det ställs krav på deltagande i utbildningsinsatser eller arbetsmarknadsåtgärder. Det är heller inte rimligt att man år efter år ska kunna försörjas genom försörjningsstöd om man inte själv arbetar aktivt för att öka sina kunskaper i svenska språket. Att gå introduktionsutbildningar i hur det svenska samhället fungerar borde vara ett minimikrav. De som inte anstränger sig ska inte belönas. De som anstränger sig ska däremot ha större möjligheter att tjäna pengar utan att det kortsiktigt leder till att försörjningsstödet dras in. Det ökar respekten för våra bidragssystem och sporrar individen till att komma in i egen försörjning.

De allra flesta somalisvenskar står självklart inte bakom fundamentalisterna. De allra flesta ungdomar med somalisk bakgrund går hellre inte in i kriminella grupperingar. Men jag tror Salad Elmi har rätt; för många upplever att det inte finns goda alternativ i dag. Hans slutsats är också rätt; det är dags att myndigheterna agerar!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ta problemen i förorten på allvar – några tankar efter skjutningen på Rinkeby torg

Helgens dödsskjutning på Rinkeby torg har åter aktualiserat problemen i delar av våra förorter. En människa dödades, en skadades allvarligt och ytterligare två fick lindriga skador. Med tanke på var skjutningen ägde rum får det anses vara ett under att inte fler människor dödades eller skadades

Relativt sett har Stockholm varit förskonat från de problem vi sett i Malmö och delar av Göteborg. Helgens händelser har dock visat att om vi inte agerar kraftfullt nu så är möjligheterna stora för att även Stockholm drabbas av det meningslösa våldet på samma sätt som vi under våren och sommaren sett i de två andra storstadsregionerna.

Förutom det långsiktiga arbetet för att minska segregationen, se till att fler människor kommer in i arbete och utbildning och bygga upp under positiva normer och värderingar måste nu krafterna riktas in på åtgärder som ger effekt här och nu.

Då handlar det – som det nästan alltid gör – om fler poliser, en lokalt förankrat polis som utreder fler brott, det kan handla om utökat kameraövervakning och det handlar definitivt om ett tätare samarbete mellan kommunen och rättsvårdande myndigheter; såsom bättre vittnesstödsprogram och en större satsning på sociala insatsgrupper både för yngre och äldre personer som riskerar hamna i brottslighet.

Polisens egen kartläggning visar att Tensta och Rinkeby tillhör de 55 områden i landet där kriminella nätverk har stor negativ inverkan i lokalsamhället. Områdena bedöms som svåra för Polisen att arbeta i och det är ofta svårt få personer att delta i brottsutredningar eller vittna i rättegång.

Vi vet att om situationen i dessa områden ska ändras så räcker det inte med punktinsatser utan närvaron måste upprätthållas över tid. I det sammanhanget är det en skandal att Järvafältet står utan ett poliskontor sedan lång tid tillbaka. Poliskontoret i Rinkeby utrymdes under 2014 för vad man då trodde skulle vara en kortvarig renovering. I dagsläget har man fortfarande inte flyttat tillbaka. Signalen man ger medborgarna är att polisen drar sig tillbaka från ett område man själv pekat ut som starkt brottsbelastat. Det är självfallet inte acceptabelt.

För det första är det därför ett måste att Polisen snarast flyttar tillbaka, att fler uniformerade poliser i yttre tjänst finns i området och att satsningarna som redan pågår – såsom exempelvis Operation Fenix – fortsätter och helst permanentas.

(Glädjande dessutom i dag att Moderaterna i riksdagen lagt förslag om att utbilda och anställa tusen nya poliser som bland annat ska arbeta i just områden som Tensta och Rinkeby. Det ger polisen bättre förutsättningar för att utöka sin närvaro i särskilt brottsutsatta områden.)

För det andra måste kameraövervakningen av det offentliga rummet i delar av Järvafältet öka. Den personliga integriteten för kriminella får aldrig någonsin stå över allmänhetens rätt att känna sig trygga i sina lokalsamhällen eller polisens möjligheter att snabbt klara upp brott som begåtts. Det är en skandal – men tyvärr symptomatiskt – att Datainspektionen har överklagat Polismyndighetens ansökan om utökat kameraövervakning i Tensta centrum och på Rinkeby torg.

För det tredje måste vi arbeta med normerna så att det normala blir att de som observerat brott i förortsområden som Tensta eller Rinkeby känner en trygghet i att anmäla brottet till polisen och vittna i eventuella rättegångar. I dag är det inte alltid så. Många vågar inte vittna av fruktan för de kriminella nätverkens reaktioner. Konsekvensen av det blir att enskilda medborgare i praktiken tas som gisslan av livsstilskriminella. Därför bör Stockholms stad exempelvis samarbeta mer med polisen för att hitta goda och väl fungerande vittnesstödprogram som ökar säkerheten för den eller de som bevittnar brott.

Avslutningsvis måste man också tala om kommunens eget ansvar. Socialsekreterare, fältassistenter och andra kommunala tjänstemän som arbetar brottsförebyggande måste i större utsträckning vara tillgängliga efter kontorstid så att inte polis och ideella organisationer är de enda aktörerna som är ute och träffar ungdomar efter kontorstid. Vi vill se fler socialarbetare ute i fält – i yttre tjänst – helt enkelt. Vi kommer dessutom noggrant bevaka att de sociala insatsgrupperna, som ska fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet, byggs ut och når fler. Dels är det viktigt att sociala insatsgrupper också ska kunna användas när den unge är under 15 år och dels är det viktigt att permanenta försöket med sociala insatsgrupper för unga vuxna.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är bögarna som ska få bo i Husby. Inte fundamentalisterna.

Per Petterssons debattartikel i Expressen (”Böghatet bland unga i Husby har gått utför”), 15 juni, om hur han upplever att hatet mot bögar och flator i Husby växer sig starkt gör mig arg. Den gör mig arg därför att det är en så fundamental rättighet han går miste om när han – och många med honom – i praktiken inte tillåts bo där man vill bo och älska den man vill älska. Så kan vi helt enkelt inte ha det! Jag känner igen tendenserna från min egen stadsdel, Tensta också. En mer hårdför attityd gentemot det som är annorlunda gör sig gällande i många av våra förortsområden allt eftersom religiösa fundamentalister tar sig utrymme och makt när det svenska majoritetssamhället sviker.

Alla som upplever hot eller trakasserier på grund av sin sexuella läggning måste anmäla dessa till polisen. De som gör sig skyldiga till det brott det är att hota någon eftersom han eller hon älskar någon av samma kön ska veta och förstå att beteendet är oacceptabelt. Och olagligt. Polisen måste prioritera den här typen av brottslighet – särskilt i områden som Husby, Tensta eller Rinkeby – och snabbt lagföra brottslingarna. Här krävs en bättre samordning av polisens resurser och bättre utbildning av poliserna så de får en bättre kunskap om problematiken.

Långsiktigt måste det svenska samhället bli bättre på att förmedla de värderingar vårt land är byggt på till de människor som kommer hit och bosätter sig här från andra länder. Vi har någonstans förutsatt att människor som kommer hit nästan per automatik ska ta till sig värderingar och attityder som det tagit åratal att kämpa fram. Så är det självfallet inte. Värderingar och kunskap måste förmedlas och där har det svenska samhället lyckats sämre än många andra jämförbara länder. Möjligen kan en förklaring till det ligga i att majoriteten av rädsla för att stämplas som fördomsfulla gentemot invandrare har låtit bli att säga ifrån, låtit bli att tala om vad som gäller i Sverige. Det har uppstått en slags ”kulturrelativism” där det förment goda har blivit det bästas fiende. Resultatet ser vi; det växer fram ”parallellsamhällen” med egna värderingar, egen rättsskipning och en egen tolkning av vad som är rätt eller fel. Dessa parallella samhällen uppstår i utanförskapsområden såsom Husby, Tensta eller Rinkeby och de sätter stora delar av dessa stadsdelar som gisslan i händerna på djupt religiösa extremister som tar med sig och förmedlar kulturella och religiösa värderingar från hemlandet som inte passar in i Sverige.

Ett sätt att långsiktigt göra det drägligt för bögar och flator att kunna leva i områden som Husby eller Tensta är att exempelvis låta HBT-kunskap bli en del av utbildningen på SFI. Det skulle ge nyanlända en möjlighet att skaffa sig kunskap om vilka rättigheter HBT-personer har i Sverige och hur lagstiftningen ser ut. Kunskaperna om detta kommer nämligen inte av sig självt – kunskapen måste förmedlas. Dessutom måste skolorna i dessa områden få resurser så att eleverna från dag ett får kunskaper om hur det är att leva som bög eller flata i Sverige i dag. Både för de HBT-personer som bor i området i dag och för de som kommer framöver skulle det kunna betyda en långsiktig förbättring i hur de uppfattas och tas emot av sina grannar.

Vi vet att det finns en ”hård kärna” av religiösa grupperingar som har ett hårt grepp om människor i Tensta, Husby och Rinkeby – vår uppgift som politiker, civilsamhälle och människor med allmänt kurage är att bryta det greppet. Jag tror nämligen inte de unga Per Pettersson nämner i sin debattartikel enbart är vilsna ”kids” som helt plötsligt får för sig att det är coolt att trakassera bögar. Det är unga människor som påverkas av sin omgivning, ungdomar som får sina attityder av en växande religiös minoritet som helt enkelt inte anser att det är okej att vara bög. Därför måste fundamentalisterna bort och de goda värderingarna in.

Låt oss hoppas inte fler ska behöva flytta från Husby, Tensta eller Rinkeby enbart för att man älskar någon av samma kön. Men låt oss heller inte stanna vid fromma förhoppningar utan också i konkret handling förmedla värden och kunskaper som gör att situationen faktiskt kan ändras innan det är alldeles för sent.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Låt oss tala om svenskhet. Och värderingar.

Zeliha Daglis debattartikel i Aftonbladet 1 juni (”Jag kan inte längre vara mig själv här”) om situationen i Husby speglar politikens tillkortakommanden. Åratal av en misslyckad integrationspolitik har lett till att det i våra förorter har skapats parallella samhällen, parallella rättssystem och subkulturer utan insyn och kontroll. Det i sin tur leder till att människor som Zeliha Dagli upplever att det de flytt ifrån; negativ social kontroll särskilt gentemot kvinnor och religiös fundamentalism uppsöker dem i deras nya hemland och gör att de inte kan leva det liv de kom till Sverige för att leva.

Sex av tio svenskar upplever invandring till Sverige som någonting fundamentalt gott och berikande för samhället. Det ger Sverige en positiv särställning bland många andra europeiska länder. Samtidigt menar en klar majoritet av svenskarna att vår integrationspolitik inte fungerar. I längden går dessa ekvationer självklart inte ihop; risken är uppenbar att missnöjet med integrationspolitiken förr eller senare slår ut i ökade negativa attityder när det gäller invandringen i sig.

Jag är övertygad om att en del av förklaringen till uppväxten av dessa parallella samhällen grundar sig i en bristfällig diskussion om och förståelse för vad det innebär att vara svensk. Vilka värden är det Sverige bygger på och vad förväntar vi oss av de människor som kommer hit? Vad måste man ställa upp på av värderingar och attityder för att kunna bo och leva i Sverige? Vilka krav ska majoritetssamhället ställa på invandrare och vilka krav kan invandrare rimligen ställa på det svenska majoritetssamhället?

Detta är fundamentala frågor som sällan eller aldrig berörs i debatten. Jag tror att en del av förklaringen stavas i bristen på en tydligt definierad svensk identitet – eller känsla av en sådan. Bristen på identitet och gemensamma normgivande värderingar gör det svårare för många invandrare att integrera sig i Sverige och det gör att det i vissa miljöer och på vissa geografiska platser i landet uppstår en möjlighet för religiösa extremister att vinna mark. Vi har blivit ”kulturrelativister” där allt någonstans definieras som lika bra och där vi fostras att tro att ingen från majoriteten har rätten att förklara för minoriteten att det finns – eller borde finnas – värden som man måste acceptera om man vill bo och leva i vårt land. Det är olyckligt – och på lång sikt farligt.

Den tidigare Rikspolisstyrelsen har utarbetat en rapport som definierar 55 geografiska områden som områden där kriminella grupperingar har en särskilt stor negativ inverkan på lokalsamhället. Jag bor själv i ett sådant område; Tensta och Zeliha Dagis bor i ett annat; Husby. Båda ligger på Järvafältet och båda präglas av ett starkt socialt och ekonomiskt utanförskap. Det är därför ingen slump att det i dessa områden också förekommer en ökande religiös radikalisering i vissa grupper där självutnämnda religiösa auktoriteter tar över den kontroll som borde utövas av stat, kommun och myndigheter framför religiösa grupperingar eller kriminella nätverk.

Vägen ut ur fundamentalisternas grepp stavas social och ekonomisk utveckling i förorten. Det stavas sänkta trösklar in på arbetsmarknaden för utrikes födda, en bättre skola som tidigt fångar upp barn som riskerar att hamna i utanförskap, en förbättrad svenskundervisning och särskilda satsningar för att kvinnor ska bli försörjda genom eget arbete framför att vara bundna till olika bidrag.

Det är det ena.

Det andra är att det svenska majoritetssamhället, symboliserad genom myndigheter såsom polis, brandförsvar eller arbetsförmedling måste tillbaka till förorten. Det maktvakuum religiösa fundamentalister och kriminella grupperingar nu utnyttjar måste fyllas av andra och positiva krafter. Genom att förorten normaliseras kan det goda återta kontrollen över den sociala utvecklingen och långsamt vrida makten ut ur fundamentalisternas händer.

Det tredje slutligen; låt oss börja definiera gemensamma svenska värden. Låt oss tala om och vara tydliga med vilka värderingar som är normgivande i vårt samhälle och vara lika tydliga med vilka värderingar som inte får vara det. Låt oss tala om för fundamentalisterna i Husby att bland de mest fundamentala värden detta land bygger på är att människor själva bestämmer över sina liv oavsett vem man är, vilket kön man har eller vem man älskar. Och låt oss slå fast att om fundamentalisterna inte kan acceptera det så bör de bosätta sig någon annan stans än i Sverige.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om politiska megafoner

Emma Dominguez och Macarena Cerdas artikel på SVT Opinion 21 november(http://www.svt.se/opinion/#article2487289.svt?&_suid=141658199457105533978026704109) om förorten får nog mer ses som ett utslag av ett aktivistiskt sätt att ”komma in” i en komplicerad debatt än som ett seriöst försök på att föra själva sakfrågan framåt.

Politik handlar om värderingar men måste också grunda sig på en förståelse av och kunskap om fakta och verklighet. Den politiska kompassen och den praktiska terrängen behöver varandra och politiker från alla partier har ett ansvar för att se till att båda delarna i större utsträckning finns med när vi fattar politiska beslut.

Har man ingen verklighetsförankring, eller bortser från fakta, reduceras politikerna till politiska megafoner – eller renodlade aktivister. Det är den fällan Dominguez och Cerda gått i. Ett banalt men talande exempel: Samtliga partier i stadsdelsnämnden i Spånga-Tensta vill se en ny fritidsgård i Hjulsta. Vi har i valrörelsen förpliktat oss till att arbeta för detta. Den kunskapen verkar de två aktivisterna inte ha eller så väljer man att inte tala högt om det eftersom det stör deras grundtes: politikerna struntar i förorten.

Även om vi är för en ny fritidsgård i Hjulsta så är det inte vår första prioritet. Huvudproblemet i förorten är nämligen inte brist på lokaler. Ungdomar kastar inte sten för att de inte har en lokal, de kastar sten därför att alldeles för många har föräldrar som gett upp hoppet om att någon gång ta sig ur sitt utanförskap. Uppgivenheten smittar av sig och förs nedåt från föräldrar till barn. Så lika mycket som vänstern ropar ”De har ju ingen lokaaaal…!” vill jag med en dåres envishet slåss för fler jobb och en bättre skola i förorten. Lika viktigt är tillgången till fler fältassistenter och en mer närvarande och synlig polis. Vi moderater vill sänka trösklarna in på arbetsmarknaden så att fler unga vuxna i förorten får ett första jobb. Vi vill att ungarna i Tensta ska ha lika bra tillgång till undervisning som ungarna på Östermalm. Det är det som på sikt löser de grundläggande problemen och förminskar utanförskapet men det är inte en lika enkel åtgärd som att bygga en ny fritidsgård. Däremot är det mycket viktigare.

Jag är nämligen helt säker på att de flesta tycker det är bra – också i Hjulsta – med fler poliser som utreder brott, griper brottslingar och arbetar kriminalitetsförebyggande. Jag är också helt säker på att Hjulstas ungdomar tycker det känns rätt skönt med fältassistenter som skapar trygghet, bidrar till lugn och som rör sig i stadsdelen på kvällstid. Framför allt är jag helt säker på att boende i Hjulsta, Tensta, Rinkeby eller Husby inte annat vill än att kunna försörja sig själva.

När jag och Moderaterna därför talar om vikten av att rusta människor i förorten så baseras det på kunskapen om att problemen med utanförskap, arbetslöshet, kriminalitet och eländiga skolresultat är större i förorten än på andra ställen. Det är därför vi har gjort Sveriges största satsning någonsin på renovering och modernisering av förortens lägenheter och infrastruktur. Det är genom våra satsningar som mer än 18 000 personer har fått jobb via Jobbtorg Stockholm. Det är tack vare vår politik som skolorna i Hjulsta, Tensta eller Rinkeby har det högsta socio-ekonomiska stödet per elev någonsin. Allt detta har jämnat ut livschanserna för boende i förorten – eller rustat människor om man vill.

Att reducera det arbetet till att handla om mer ”övervakning” eller föraktfullt tala om att vi politiker ser förorten ”som en börda” som Dominguez och Cerda gör i sin artikel är alltså ett rent ”megafontyckande” utan förankring i verkligheten.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mer förebyggande arbete och avhopparstöd kan minska extrema islamistiska organisationers inflytande på unga killar på Järvafältet

Vi måste arbeta lika systematiskt med förebyggande arbete och avhopparstöd när det gäller extrema islamistiska grupperingar som vi gör med nynazistiska eller kriminella. Ska vi klara av det måste vi se till att kommunerna har handlingsplaner och arbetsprogram som inkluderar stöd till såväl enskilda som familjer. För Stockholms stads del borde en sådan handlingsplan upprättas med det första och resurser sättas av för att förebygga extremism och hjälpa de som vill hoppa av t.ex. med alternativ bostad, hjälp in på arbetsmarknaden med mera.

Uppsökande verksamhet i exempelvis moskéerna är ett sätt att identifiera och få grepp om problematiken. En bättre kontroll på de frivilligorganisationer som verkar på Järvafältet är ett annat. Vi vet t.ex. att den islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir försöker etablera sig i området. De kan stoppas nu om vi talar om och beskriver problemet – så som socialdemokraten Salar Rashid förtjänstfullt gör i dagens P3 Radio Stockholm. Hizb ut-Tahrir är förmodligen inte den enda organisationen – eller nätverket – som på olika sätt försöker etablera sig i Järvaområdet vilket betyder att det finns fler organisationer som det är viktigt att ha koll på framöver.

Där samhällsstrukturerna är bräckliga står andra institutioner, organisationer och grupperingar redo att axla manteln som den trygga famn dit människor som upplever sig vara utan hopp om framtiden kan vända sig, få stöd och uppleva gemenskap. I vissa av Stockholms förorter, som i Tensta och Rinkeby, ger sig detta uttryck i en situation där den religiösa fundamentalismen hos en del unga muslimer växer.

Vi vet att det finns unga muslimer från Järvafältet som skickas som jihadister till Syrien. De skickas till ett krig som inte är deras, till ett land de inte känner och till en tillvaro som präglas av värderingar och förhållanden som borde stå långt ifrån den vardag de känner från Sverige. Vi vet också att de inte är många, men enbart det faktum att några faktiskt tar steget är ett uttryck för att situationen om den inte hanteras klokt och med fast hand kan eskalera och på sikt växa sig större.

Mycket har sagts om hur vi som samhälle kan motverka detta. För det första är det avgörande att vi slutar relativisera problematiken. När Mehmet Kaplan – Miljöpartiets nya statsråd i den röd-gröna samarbetsregeringen – jämställer företeelsen med att det ”i grunden inte är annorlunda än när svenska frivilliga åkte till Finland under vinterkriget” gör han sig skyldig till såväl historieförfalskning som till en farlig och omdömeslös relativisering av problemet. Att han i efterhand i en finländsk tidning tar tillbaka påståendet – eller säger hur han har missförståtts – ändrar ingenting i sak.

Alla förstår – eller borde förstå – att företeelsen att unga muslimer åker till Syrien för att kämpa som jihadister i ett religiöst krig är extremt farlig och ett hot mot de demokratiska värderingar vi bygger vårt samhälle på. För de enskilda som åker är det en personlig tragedi, för deras familjer och för det lokalsamhälle de lämnar ger det öppna sår som kanske aldrig läker ordentligt. Därför borde det att åka på träningsläger eller i strid för väpnade grupper som till exempel IS göras straffbart. De som åker gör sig skyldiga till vedervärdiga brott och de som kommer hem gör det inte alldeles för sällan med värderingar som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle som det svenska.

De religiösa samfunden har ett ansvar för att motverka olika former av religiös fundamentalism. Imamerna i Järvas olika moskéer har ett ansvar för att neka tillträde till moskén för den eller de som vill framföra sina fundamentalistiska budskap och samtidigt ett ansvar för att i sina predikningar tala om respekt för demokrati och mångfald.

För egen del vill jag också understryka vikten av att unga muslimer upplever att de tas på allvar av det svenska samhället. Problem med att vissa rekryteras till extremism kan i grunden enbart lösas genom utökad dialog och mer samförstånd. Vi som arbetar politiskt i staden har ett särskilt ansvar för att både ta debatten med de organisationer och personer som framför sina extrema politiska och religiösa budskap samtidigt som vi måste bli bättre på att fånga upp signalerna från den stora majoritet i området som vill någonting annat.

I grunden handlar det om att bygga samhällsinstitutioner som människor i utanförskapsområden har förtroende för. Jag vill mena att vi under de två föregående mandatperioderna började det arbetet bl.a. genom Järvalyftet. Vi har dock fortfarande en lång väg att gå innan – särskilt unga – upplever förtroende och trygghet när de möter en polis, går till Arbetsförmedlingen eller uppsöker Socialtjänsten.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En politik som bryr sig om vart du är på väg. Inte var du kommer ifrån.

Sverige måste bli ett land – och Stockholm en stad – som fokuserar på var människor är på väg och hur politiken kan stödja individen på den vägen han eller hon vill vandra. Det måste ske på bekostnad av vår fixering vid var människor kommer ifrån och vid vilka vägkorsningar de stannat till i sitt liv.

Om vi menar allvar med att alla ska kunna lyckas i Sverige, att vårt land ska bli en fristad för människor som vill och kan arbeta, om vi tycker att människor genom hårt arbete ska kunna skapa sig ekonomiskt oberoende. Om vi vill att Stockholm ska fortsätta vara en stad som drar till sig människor – och inte stänger de ute – ja då måste vi också fortsätta driva en politik för öppenhet och mot de stängslen som håller människor fångade. Framför allt har vi ett ansvar för att förändra en del av vårt eget beteende och se med större tillförsikt till vad nya människor kan bidra med framför att vara ängsliga för vad de gjort tidigare i sina liv eller från vilken del av världen de kommer.

Efter 17 år i Sverige är den vanligaste frågan jag får när jag presenterar mig fortfarande ”Var kommer du ifrån?” Det finns en närmast sjuklig fixering i det här landet vid att dissekera människors ursprung. Vi är så fixerade vid det att vi alldeles för ofta glömmer bort att fråga vad människor som valt att bosätta sig här kan bidra med, vilka kunskaper och kompetenser de har och hur de genom sitt arbete kan höja vår gemensamma välfärd och uppnå sin egen individuella framgång.

När blir man egentligen svensk? Efter hur många år kan man stolt titulera sig ”stockholmare?” Det tar lång tid. Alldeles för lång tid. Om jag som invandrat från Norge, är blåögd och blond fortfarande efter 17 år först får frågan om var jag kommer ifrån innan någon är intresserad av vad jag har för utbildning, var i staden jag bor eller vad jag eventuellt jobbar med – hur ser det då inte ut för Ali? Fatima?

Det är dags att alla vi som bosatt oss i Sverige i vuxen eller ung ålder tillsammans med alla de som är födda här tar sig en funderare på hur vi kan definiera oss som svenskar i första hand. Vi som bosatt oss här har ett särskilt ansvar för att göra just det, definiera oss själva som en del av det svenska samhället – men de svenskar som föddes här har samtidigt ett särskilt ansvar för att låta oss göra det. Uppnår vi det, klarar vi av den utmaningen, blir det lättare för alla att ta steget in i, och känna oss inkluderade i, den gemenskapen som tillsammans utgör landet Sverige.

Ett land där fler känner sig delaktiga, och där vi mer ser till människors möjligheter än deras bakgrund, blir också ett rikare land. Sveriges ekonomi växer bättre från mitten och ut än från toppen och ner. Vi som nation gör det bättre om inte bara medelklassen men även de som levt i utanförskap gör det bättre. Sverige som land blir starkare om Ali, Muhammad, Fatima eller Najma får lika stora möjligheter att växa och fullfölja sin livsdröm som Johan, Niklas, Eva eller Johanna.

Stockholm har blivit – och kommer fortsätta vara – en bättre och rikare stad tack vare att Tensta erbjudits lika goda tillväxtmöjligheter som Norrmalm. Stockholm blir bättre om fler människor bosätter sig här och arbetar – inte färre.

Om det finns fler Ali och Fatima som arbetar som läkare på Södersjukhuset, om Najma kan jobba som grundskolelärare på Östermalm och om Muhammad ges möjligheten att genom hårt arbete skapa sig en förmögenhet genom sitt eget företag – ja, då är det stort och viktigt inte bara för de individer det gäller. Det gör samtidigt att det vi kallar Sverige blir bättre, rikare och ett mer sammanhållet samhälle.

I Sverige ska varje individ – varje man, varje kvinna, varje pojke och varje flicka – skyddas, känna trygghet och ges samma möjligheter att söka sin del av det goda livet. Det goda livet kan enbart definieras av den som ska leva det, men Sveriges storhet blir ännu större när möjligheten till att uppnå ett bättre liv gäller oss alla.

Varje individ i det här landet ska ha möjligheten att söka sin del av den stjärnhimmel som lyser över oss och som borde vara en del av vår gemensamma horisont. Ska vi uppnå det har vi inte råd att slösa bort tid på att diskutera människors ursprung, hur många som ska få komma hit eller vilka land de i så fall ska komma ifrån. Då måste vi i stället lägga allt fokus på att vi och framtida svenskar ska koncentrera våra resurser på den viktigaste beståndsdelen det svenska samhället har: kraften, modet, skaparglädjen och kunskaperna hos de som bor här nu och de som väljer att bosätta sig här i framtiden.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar