Mer förebyggande arbete och avhopparstöd kan minska extrema islamistiska organisationers inflytande på unga killar på Järvafältet

Vi måste arbeta lika systematiskt med förebyggande arbete och avhopparstöd när det gäller extrema islamistiska grupperingar som vi gör med nynazistiska eller kriminella. Ska vi klara av det måste vi se till att kommunerna har handlingsplaner och arbetsprogram som inkluderar stöd till såväl enskilda som familjer. För Stockholms stads del borde en sådan handlingsplan upprättas med det första och resurser sättas av för att förebygga extremism och hjälpa de som vill hoppa av t.ex. med alternativ bostad, hjälp in på arbetsmarknaden med mera.

Uppsökande verksamhet i exempelvis moskéerna är ett sätt att identifiera och få grepp om problematiken. En bättre kontroll på de frivilligorganisationer som verkar på Järvafältet är ett annat. Vi vet t.ex. att den islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir försöker etablera sig i området. De kan stoppas nu om vi talar om och beskriver problemet – så som socialdemokraten Salar Rashid förtjänstfullt gör i dagens P3 Radio Stockholm. Hizb ut-Tahrir är förmodligen inte den enda organisationen – eller nätverket – som på olika sätt försöker etablera sig i Järvaområdet vilket betyder att det finns fler organisationer som det är viktigt att ha koll på framöver.

Där samhällsstrukturerna är bräckliga står andra institutioner, organisationer och grupperingar redo att axla manteln som den trygga famn dit människor som upplever sig vara utan hopp om framtiden kan vända sig, få stöd och uppleva gemenskap. I vissa av Stockholms förorter, som i Tensta och Rinkeby, ger sig detta uttryck i en situation där den religiösa fundamentalismen hos en del unga muslimer växer.

Vi vet att det finns unga muslimer från Järvafältet som skickas som jihadister till Syrien. De skickas till ett krig som inte är deras, till ett land de inte känner och till en tillvaro som präglas av värderingar och förhållanden som borde stå långt ifrån den vardag de känner från Sverige. Vi vet också att de inte är många, men enbart det faktum att några faktiskt tar steget är ett uttryck för att situationen om den inte hanteras klokt och med fast hand kan eskalera och på sikt växa sig större.

Mycket har sagts om hur vi som samhälle kan motverka detta. För det första är det avgörande att vi slutar relativisera problematiken. När Mehmet Kaplan – Miljöpartiets nya statsråd i den röd-gröna samarbetsregeringen – jämställer företeelsen med att det ”i grunden inte är annorlunda än när svenska frivilliga åkte till Finland under vinterkriget” gör han sig skyldig till såväl historieförfalskning som till en farlig och omdömeslös relativisering av problemet. Att han i efterhand i en finländsk tidning tar tillbaka påståendet – eller säger hur han har missförståtts – ändrar ingenting i sak.

Alla förstår – eller borde förstå – att företeelsen att unga muslimer åker till Syrien för att kämpa som jihadister i ett religiöst krig är extremt farlig och ett hot mot de demokratiska värderingar vi bygger vårt samhälle på. För de enskilda som åker är det en personlig tragedi, för deras familjer och för det lokalsamhälle de lämnar ger det öppna sår som kanske aldrig läker ordentligt. Därför borde det att åka på träningsläger eller i strid för väpnade grupper som till exempel IS göras straffbart. De som åker gör sig skyldiga till vedervärdiga brott och de som kommer hem gör det inte alldeles för sällan med värderingar som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle som det svenska.

De religiösa samfunden har ett ansvar för att motverka olika former av religiös fundamentalism. Imamerna i Järvas olika moskéer har ett ansvar för att neka tillträde till moskén för den eller de som vill framföra sina fundamentalistiska budskap och samtidigt ett ansvar för att i sina predikningar tala om respekt för demokrati och mångfald.

För egen del vill jag också understryka vikten av att unga muslimer upplever att de tas på allvar av det svenska samhället. Problem med att vissa rekryteras till extremism kan i grunden enbart lösas genom utökad dialog och mer samförstånd. Vi som arbetar politiskt i staden har ett särskilt ansvar för att både ta debatten med de organisationer och personer som framför sina extrema politiska och religiösa budskap samtidigt som vi måste bli bättre på att fånga upp signalerna från den stora majoritet i området som vill någonting annat.

I grunden handlar det om att bygga samhällsinstitutioner som människor i utanförskapsområden har förtroende för. Jag vill mena att vi under de två föregående mandatperioderna började det arbetet bl.a. genom Järvalyftet. Vi har dock fortfarande en lång väg att gå innan – särskilt unga – upplever förtroende och trygghet när de möter en polis, går till Arbetsförmedlingen eller uppsöker Socialtjänsten.

 

Annonser

Om olejorgen

Ole-Jörgen Persson, kommunpolitiker i Stockholm. Vice ordförande (M) Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, ersättare (M) Stockholms kommunfullmäktige. Ledamot i socialnämnden i Stockholm. På den här bloggen är det dock mina egna åsikter som skrivs ned. Bor i Tensta.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s