Låt oss tala om svenskhet. Och värderingar.

Zeliha Daglis debattartikel i Aftonbladet 1 juni (”Jag kan inte längre vara mig själv här”) om situationen i Husby speglar politikens tillkortakommanden. Åratal av en misslyckad integrationspolitik har lett till att det i våra förorter har skapats parallella samhällen, parallella rättssystem och subkulturer utan insyn och kontroll. Det i sin tur leder till att människor som Zeliha Dagli upplever att det de flytt ifrån; negativ social kontroll särskilt gentemot kvinnor och religiös fundamentalism uppsöker dem i deras nya hemland och gör att de inte kan leva det liv de kom till Sverige för att leva.

Sex av tio svenskar upplever invandring till Sverige som någonting fundamentalt gott och berikande för samhället. Det ger Sverige en positiv särställning bland många andra europeiska länder. Samtidigt menar en klar majoritet av svenskarna att vår integrationspolitik inte fungerar. I längden går dessa ekvationer självklart inte ihop; risken är uppenbar att missnöjet med integrationspolitiken förr eller senare slår ut i ökade negativa attityder när det gäller invandringen i sig.

Jag är övertygad om att en del av förklaringen till uppväxten av dessa parallella samhällen grundar sig i en bristfällig diskussion om och förståelse för vad det innebär att vara svensk. Vilka värden är det Sverige bygger på och vad förväntar vi oss av de människor som kommer hit? Vad måste man ställa upp på av värderingar och attityder för att kunna bo och leva i Sverige? Vilka krav ska majoritetssamhället ställa på invandrare och vilka krav kan invandrare rimligen ställa på det svenska majoritetssamhället?

Detta är fundamentala frågor som sällan eller aldrig berörs i debatten. Jag tror att en del av förklaringen stavas i bristen på en tydligt definierad svensk identitet – eller känsla av en sådan. Bristen på identitet och gemensamma normgivande värderingar gör det svårare för många invandrare att integrera sig i Sverige och det gör att det i vissa miljöer och på vissa geografiska platser i landet uppstår en möjlighet för religiösa extremister att vinna mark. Vi har blivit ”kulturrelativister” där allt någonstans definieras som lika bra och där vi fostras att tro att ingen från majoriteten har rätten att förklara för minoriteten att det finns – eller borde finnas – värden som man måste acceptera om man vill bo och leva i vårt land. Det är olyckligt – och på lång sikt farligt.

Den tidigare Rikspolisstyrelsen har utarbetat en rapport som definierar 55 geografiska områden som områden där kriminella grupperingar har en särskilt stor negativ inverkan på lokalsamhället. Jag bor själv i ett sådant område; Tensta och Zeliha Dagis bor i ett annat; Husby. Båda ligger på Järvafältet och båda präglas av ett starkt socialt och ekonomiskt utanförskap. Det är därför ingen slump att det i dessa områden också förekommer en ökande religiös radikalisering i vissa grupper där självutnämnda religiösa auktoriteter tar över den kontroll som borde utövas av stat, kommun och myndigheter framför religiösa grupperingar eller kriminella nätverk.

Vägen ut ur fundamentalisternas grepp stavas social och ekonomisk utveckling i förorten. Det stavas sänkta trösklar in på arbetsmarknaden för utrikes födda, en bättre skola som tidigt fångar upp barn som riskerar att hamna i utanförskap, en förbättrad svenskundervisning och särskilda satsningar för att kvinnor ska bli försörjda genom eget arbete framför att vara bundna till olika bidrag.

Det är det ena.

Det andra är att det svenska majoritetssamhället, symboliserad genom myndigheter såsom polis, brandförsvar eller arbetsförmedling måste tillbaka till förorten. Det maktvakuum religiösa fundamentalister och kriminella grupperingar nu utnyttjar måste fyllas av andra och positiva krafter. Genom att förorten normaliseras kan det goda återta kontrollen över den sociala utvecklingen och långsamt vrida makten ut ur fundamentalisternas händer.

Det tredje slutligen; låt oss börja definiera gemensamma svenska värden. Låt oss tala om och vara tydliga med vilka värderingar som är normgivande i vårt samhälle och vara lika tydliga med vilka värderingar som inte får vara det. Låt oss tala om för fundamentalisterna i Husby att bland de mest fundamentala värden detta land bygger på är att människor själva bestämmer över sina liv oavsett vem man är, vilket kön man har eller vem man älskar. Och låt oss slå fast att om fundamentalisterna inte kan acceptera det så bör de bosätta sig någon annan stans än i Sverige.

Annonser

Om olejorgen

Ole-Jörgen Persson, kommunpolitiker i Stockholm. Vice ordförande (M) Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, ersättare (M) Stockholms kommunfullmäktige. Ledamot i socialnämnden i Stockholm. På den här bloggen är det dock mina egna åsikter som skrivs ned. Bor i Tensta.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s